Hassel i vinterdragt
Och till alla som inte var med dit vägen - ni skulle ha sett den; alla adjektiv saknar bärkraft eller känns för tunna. Att vara uppe i tid är en nåd. Jag och Lars-Olof sitter i bilen och vi vill liksom omfamna det vi ser. Helt spontant vill man dra till med ett “Halleluja” som en hyllning till Leonard Cohen som just gett sig av till en av "Guds gårdar" som Almqvist skrev om i ett brev. Allt runt oss tycks vara milt och andligt. Men den där glorian av andlig ödmjukhet i landskapet tar förstås vändningar åt olika håll; den vintriga marken blir sensuell med sitt skulpturala linjespel. Och alla ormvråkar längs vägen med sina egyptiska silhuetter talar ett annat språk och berättar om en annan verklighet.
Var är den?
Målet, fäladen ligger i utkanten av Romelåsen mellan Genarp och Blentarp. Det är skog kring fäladen och den är som ett vatten i vind med hasselbestånd. Och här kan man alltid hitta nötkråkan. Här kan den samla och lagra sin favoritföda: hasselnötter. Vi går omkring för att få syn på denna udda och lite luriga fågel. Trots sina glänsande droppar som rinner ner mot stjärten har vi vissa svårigheter att upptäcka den – självklart: den är sitt landskap. Men som vi så gillar den solen och visar upp sig något. Även en flock sidensvansar vill ha koll på läget. Allas blickar riktas mot björktoppen. Vem vill inte se Europas stiligaste fågel? Så ungefär sa en känd skådare. Tropikfärgen? Kraftfullheten? Nå: vem kan förneka det estetiska blickfånget? Och allt sant där är ju bra för människan - all onödig slagg rensas bort i själen.
Tundrasparv
Ja, det blev en fortsättning. Det ville sig annorlunda för Lars-Olof och mig. Vi brukar alltid stanna till i Skarhult på hemvägen och det var just där vi fick larmet om en amerikansk tundrasparv vid Staffanstorp. Hur sant? Hur riktigt? Vem har sett den? Eller hört den? Det är som alltid en fråga om trovärdighet. Skulle vi köra eller skulle vi inte köra? Men till sist: vad finns att förlora? Vi drog iväg; Det är inte ovanligt med amerikanare men det är sällsynt. Och denna gäst är en fullkomlig främling i Sverige. Alltså: en “American Tree Sparrow" för första gången i Sverige.
Och väl där; full uppståndelse, bilar (överallt), folk (ja, ni vet: hägrande kryss), storkar (kom lågt) mitt i allt, röster, gester och alla som ville stå just där och där, förflyttningar (fågellogiska - alla vet och ingen vet) och målet för allas önskningar är denna lilla sparv. Och min Skapare: denna fågel känner inte till ordet vila. Den tillhör ett släkte där rörelse är stillhet. Bara detta att fastställa läge är en prövande konst. Hos denna fågel är all rörelse delar av en sekund. Kanske som en elektron i en atom. Men det blir nervigt, roligt, spännande, lustfyllt och ingen kan ta miste på engagemanget.
Som tur är så är många elitskådare på plats. Såna som hör först och ser och pekar vart jag ska titta. Jag blir alltid så imponerad av dessa skådare som ser när inget syns. Och så tålamodet att vänta och att vänta och att vänta med bibehållen skärpa är också något som har män fulla beundran för dessa skådare.
Som sagt: rörelse är denna tundrasparvs liv. Den fanns i luften. Den fanns i träden. Den fanns i vassen. Och jag och Lars-Olof och Joakim fick se den. Men det är ju lite synd att den där gästen är så rastlös. Man vill ju alltid se lite mer.
Så detta: Kan det ha varit en burfågel? Jag hörde någon fråga. Vill någon skoja med oss fågelskådare? Det är ju långt till norra Amerika. Har den verkligen kommit hit på naturlig väg? Genom en stark luftström? Eller: har den liftat med ett fartyg? Men tundrasparven är väl ingen fågelart som man har i bur?
Jag överlåter svaret med varm hand.
Gert-Åke